Varför använder vi handicap?

Fråga en icke-golfare om vad han eller hon vet om golf, så kommer nog även den mest golffrånvända personen att känna till handicapsystemet. Av någon anledning är det just detta i vårt fantastiska spel som fastnar i tankarna hos de icke-redan-frälsta. Handicapsystemet är en av golfens unika fördelar jämfört med andra idrotter som tillåter alla oavsett färdighet eller ålder att spela mot varandra.

Det kan vi tacka Issette Pearson för. Hon var en duktig brittisk golfspelare i slutet av 1800-talet, och den första sekreteraren i Ladies Golf Union (LGU) som grundades 1893 i England. Issette lyckades forma ett nationellt system med banvärdering och handicap som kunde tillämpas för LGU:s alla tävlingar.

»Hand in cap«

Redan ett par hundra år tidigare tros det ha funnits någon form av system inom spelet golf, men det var vid tidpunkten inte känt som »handicap«. Termen kommer från den gamla engelska seden »hand in cap« som gjorde det möjligt att bedriva byteshandel mellan varor av olika värde.

Då utsågs en domare att föreslå en mellanskillnad i pengar vid bytet. De två handlarna och domaren la en summa pengar i en hatt, domaren föreslog en mellanskillnad och de övriga två sänkte varsin hand ner i hatten. Var handen öppen när de drog upp den, betydde det att de accepterade förslaget. Var den däremot knuten avslogs det. Om båda accepterade eller avvisade förslaget tillföll pengarna i hatten domaren, men om en av dem avvisade förslaget tillföll pengarna den som accepterat den föreslagna mellanskillnaden.

Mot mitten av 1800-talet började termen användas även vid hästkapplöpning. 1870 nämns termen i ett golflexikon för att beskriva vanan att vid matcher tilldela den ene spelaren fria slag.

Men tillbaka till England och Issette Pearson som alltså var den som bröt marken för ett standardiserat handicapsystem. Mot slutet av 1800-talet ökade antalet golfklubbar och spelare på de brittiska öarna och behovet av ett allmänt handicapsystem växte. En av de första uppgifterna som LGU tog på sig var att ta fram ett nationellt handicapsystem för att damer på olika nivåer och från olika klubbar skulle kunna spela tillsammans. Det innefattade även regler kring hur hålens par skulle sättas. Banorna var nämligen tvungna att värderas likartat för att handicapsystemet skulle fungera.

– Att ta hänsyn till banans svårighetsgrad var nödvändigt för att spelarens handicap skulle kunna användas vid tävlingar även utanför den egna banan. Dessförinnan hade det funnits olika handicapsystem som varje klubb tog ansvar för som ofta utgick från hur många slag som klubbens bästa spelare hade på en bana. Det finns även exempel på att man på första tee förhandlade om hur många handicapslag som skulle delas ut, säger Birgitta Ljung, ordförande i R&A:s handicapkommitté.

Från flera system till ett världshandicap

Ett motsvarande beslut om nationellt system för handicap och banvärdering för manliga spelare på de brittiska öarna togs först 1924. R&A gav uppdraget att konstruera banvärderings- och handicapregler till en brittisk kommitté, som sedermera kom att kallas CONGU. Reglerna infördes i praktiken 1926.

I USA hade det amerikanska golfförbundet USGA redan 1911 infört ett nationellt system för handicap. Men det fanns en avgörande skillnad mellan de två systemen.

– Den stora skillnaden mellan Europas och USA:s handicapsystem innan världshandicapsystemet infördes var att Europas system byggde på en gradvis höjning och sänkning av din handicap. USA:s system var ett mer genomsnittligt system där man tog genomsnittet av de tio bästa scorerna av de senaste 20, säger Birgitta Ljung.

Båda systemens syfte var alltså att spegla spelarens förmåga och potential men med olika metoder. En annan viktig skillnad var hur banorna jämfördes. Enligt CONGU:s system värderade man banan framför allt utifrån längd och hur en elitspelare spelade banan, känt som Standard Scratch Score (SSS). USGA värderade alla nationella golfbanor utifrån hur både herrar och damer med olika handicap spelade banan. Det var det så kallade slopesystemet, som även infördes i Sverige på 1990-talet.

I takt med att golf blev ett globalt spel uppstod fler handicapsystem vilket ledde till problem, inte minst i tävlingssammanhang. Lösningen blev det nya världshandicapet som infördes våren 2020 då de totalt sex handicapsystem som fanns i världen slog samman till ett gemensamt »World Handicap System«. Världshandicapen tillämpas i dag i 124 olika länder. Det innebär att din handicap numera är jämförbar med spelare från hela världen så ni kan spela mot varandra på lika villkor, oavsett land. Och det är ju inte så dumt.