Krokodilmannen peggar upp igen

Lars Liedegren drömde som så många andra golfare om att bli singelhandicapare. Efter att ha utsatts för en uppmärksammad krokodilattack på Skansen behövde han börja om från början – med en arm.

Text: Marcus Lundblad-Joons
Foto: Anna Tärnhuvud
Video: Ove Ellemark
Publicerad: 16 februari 2022

Det är inte varje dag man behöver förklara för sin tandläkare att ens krossade tand antagligen beror på att man blivit attackerad av en krokodil. Men det var precis vad Lars Liedegren just hade tvingats göra på sin tandklinik när vi möttes upp i hans hemkvarter på Östermalm i Stockholm.

– Jag är ju väl medveten om att det hela är en minst sagt speciell historia, säger han samtidigt som han hänger av sig sin filthatt i den guldkantade baren längst in på Karla Café. En av de hundratals skapelser den 80-årige kreatören och inredningsarkitekten ritat världen över.

– Jag har heller inga problem att återberätta den. Desto värre är det med alla som gissar hur det hela gått till och som vill få det till att jag gjort bort mig, när det i själva verket var så att anläggningen var rätt värdelös ur säkerhetssynpunkt.

 

Lars Liedegren.

Det olustiga tandläkarbesöket – liksom alla timmar han tillbringat hos läkare, psykologer och terapeuter – är en direkt följd av den ödesdigra kräftskivan på Skansenakvariet i augusti för 2019. Efter att ha ätit fyra kräftor och druckit en snaps, fick han ett infall och reste sig upp för att sjunga »Vår bästa tid är nu« för vännerna i Travellers Club, en anrik herrklubb för beresta män som samlats för den årliga kräftskivan.

Då Lars inte mäter mer än 167 centimeter valde han att ta ett kliv upp på en mindre avsats intill terrariets skyddsglas för att synas bättre. När han så vände sig om mot det dukade långbordet blev han tvungen att höja armen för att få utrymme att vrida runt kroppen.

Då högg det till. I ögonvrån såg han nu hur en av akvariets krokodilhonor hoppat upp närmare två meter och slutit käftarna om hans vänstra arm, strax ovanför armbågen.

– Det small till, lite som ett kanonskott. Jag skrek och skrek tills jag inte hade någon röst kvar. I det traumatiska tillstånd som jag hamnade måste jag ha bitit ihop så hårt att tanden krasades.

Nyheten om krokodilattacken spreds snabbt i så väl svenska som internationella medier. När Lars gav sina första intervjuer om händelsen blev han snart än mer uppmärksammad för hur till synes lätt och ledigt han tacklade den nya tillvaron, efter att ha tvingats amputera armen tio centimeter nedanför axeln.

» Det small till, lite som ett kanonskott. Jag skrek och skrek tills jag inte hade någon röst kvar «

I morgonsoffor, dagstidningar och radiodokumentärer menade Lars att han varje morgon trots allt vaknade på »ett ganska glatt humör«. Det fanns värre saker än att förlora armen, konstaterade han och syftade då dels på att krokodilen hade kunnat bita honom i halsen – men främst på att han tidigare fått uppleva sorgen efter att hans 22-åriga dotter Helene 1988 hittades mördad i Bolivia under en resa där hon skulle utforska Amazonas.

– Då var det som om mattan verkligen ryktes undan, men nu … även om jag blev tvungen att lägga större delen av jobben åt sidan så kan jag i alla fall ta mig an småjobb. Och jag kunde återuppta golfen. För det går ju utmärkt att spela med en arm. Om det är något jag ångrar i mitt liv så är det att jag inte började spela tidigare.

Ingången till golfen kom genom yrket. 1996 hade en vän till honom – Michael Lovett – blivit vd för restaurangen på Valderrama, den ansedda andalusiska golfklubben som då ägdes av den bolivianske konstsamlaren Jaime Ortiz-Patiño, en av världens vid tiden rikaste människor. Ortiz-Patiño ville få Valderrama att stå som arrangör av 1997 års Ryder Cup och var nu i behov av att se över klubbhuset för eventuella förbättringar. När Ortiz-Patiño frågade Michael Lovett om han hade några förslag på inredare kom denne att tänka på sin vän i Stockholm.

Från sitt arkitektkontor vid ett av tornen på Sankt Eriksgatan hade Lars Liedegren genom åren satt stor prägel på Stockholm. Han hade ritat stadens första diskotek: Whiskey a go go, Lord Nilsson och No 1. Han hade inrett Sveriges första McDonalds, legat bakom hotell som Royal Viking och varit med att förvandla Silja Lines färjor till flytande nöjesfält. Alltihop hade han låtit dokumentera i stora pärmar.

» Det går ju utmärkt att spela med en arm. Om det är något jag ångrar i mitt liv så är det att jag inte började spela tidigare «

När Michael Lovett flög ner honom till Andalusien valde således Lars ut ett par pärmar som han packade ned i bagaget.

– Det tog inte lång tid innan Ortiz-Patiño sa: »Lars, you’re hired!« Sedan sa han: »Lars, du och Michael ska åka till Amerika och besöka alla de bästa klubbarna för att hitta inspiration till det nya klubbhuset« – och så hade han en lista på 35 olika klubbar över hela USA, minns Lars och fortsätter:

– Vi flög snart över, och varje gång vi kom till en ny inrikesflygplats så möttes vi av en limousin där vd:arna för de olika amerikanska banorna väntade.

Det som Lars kom fram till under den tre veckor långa resan var att amerikanerna hade samma förkärlek för heltäckningsmattor som han själv.

– De hade verkligen mattor överallt, och det är förståeligt för det blir ju som gräs under spikskorna.

Han insåg också att köket på en golfklubb måste ligga än närmare serveringen än på vanliga restauranger.

– När golfare redan lägger så mycket tid på golfbanan måste maten kunna serveras så snabbt som möjligt.

Som avslutning på resan flögs Lars och Michael till Chicago för att titta på US Open.

– Tack vare våra kontakter fick vi här sitta och äta frukost och lunch med hela proffsligan. Många frågade mig då: »Lars, what’s your handicap?« När jag svarade att jag inte hade något så trodde alla att jag var scratchspelare, minns Lars som under resan blev biten av sporten.

Det som Lars kom fram till under den tre veckor långa resan var att amerikanerna hade samma förkärlek för heltäckningsmattor som han själv.

– De hade verkligen mattor överallt, och det är förståeligt för det blir ju som gräs under spikskorna.

Han insåg också att köket på en golfklubb måste ligga än närmare serveringen än på vanliga restauranger.

– När golfare redan lägger så mycket tid på golfbanan måste maten kunna serveras så snabbt som möjligt.

Som avslutning på resan flögs Lars och Michael till Chicago för att titta på US Open.

– Tack vare våra kontakter fick vi här sitta och äta frukost och lunch med hela proffsligan. Många frågade mig då: »Lars, what’s your handicap?« När jag svarade att jag inte hade något så trodde alla att jag var scratchspelare, minns Lars som under resan blev biten av sporten.

Alldeles innan han skulle flyga hem ringde han till frun Git:

– Jag sa: »När jag kommer hem ska vi börja spela golf. Det är ett jättemysigt spel.«

När Valderrama sedan tilldelades arrangörskapet av Ryder Cup hade golfen redan blivit en naturlig del av Lars och Gits fritid. De skaffade ett hus i Fågelbro ute på Värmdö och blev medlemmar i den lokala golfklubben. Även här fick Lars snart jobbuppdrag. Driving rangen blev nu i hans händer försedd med träpaneler och plåttak i samma 1700-talsstil som Fågelbros klubbhus. Därtill skapade han ett orangeri.

– Många hade tänkt att tajmingen inte var den rätta för att börja spela just då, i och med att vår yngsta dotter inte var mer än ett och ett halvt år gammal. Men jag köpte en begagnad golfbil och så satte vi bara i en barnsadel och gav henne en nappflaska, sedan kunde hon följa med ut.

Vid sidan om naturupplevelsen uppskattade Lars det sociala och att gå i bollar med människor han annars aldrig skulle ha träffat. Snart spelade han minst en gång i veckan och sänkte sig snabbt till 18 i handicap.

– Målet, precis som för många andra, var att bli singelhandicapare. Men så blev det ju inte.

Efter krokodilattacken fick Lars stanna på Karolinskas traumaavdelning i två veckor. Sedan väntade månader av omläggningar för att få det som var kvar av armen att läka. Nu håller han på att prova ut en protes med robotlika funktioner. Denna ska framför allt kunna hjälpa honom i jobbet genom att hålla fast pappret medan han skissar upp sina ritningar med högerhanden.

– Jag har blivit lite som en bebis igen och behöver hjälp av min fru och mina barn med det mesta. Bara att knäppa en skjorta är ännu en omöjlighet. Dessutom plågas jag fortfarande av fantomsmärtor. Det är som att jag känner min hand här, säger han och pekar på det ställe där armen och handen tidigare satt.

Under en semestervistelse på Mallorca under julen 2019 kände Lars att tiden var inne för att återvända till golfbanan. Då hade det gått fyra månader sedan krokodilattacken.

– Jag åkte till den lokala klubben och frågade helt enkelt om det fanns någon pro där som kunde lära mig att slå med en arm, vilket det fanns. Han gav mig ett par kortade klubbor och sade sedan att principen var densamma som för två händer: låt klubban göra jobbet. Samma dag gick Lars och Git ut och testspelade tre hål.

– Min första drive var jättebra, säkert 120 meter. På andra hålet tog jag en spoon och slog fram till greenkant. Det blev ett över par på de två hålen. På det tredje likadant. Det var en höjdare! Ett par dagar senare anmälde jag mig till en tävling på klubben. Jag spelade skitbra och kom fyra.

 

Väl hemma i Sverige fortsatte Lars att spela på hemmabanan på Värmdö. Dessutom var han med på en träning för paragolfare på Hässelby Golfklubb där han blev instruerad av klubbens tränare Anders Nilsson.

– Vi har ingen mall utan utgår ifrån personen i fråga, och när det gäller Lasse så hade han spelat en hel del. Han hade 18–19 i handicap innan han blev av med sin arm. Då handlar det om den nya situationen och vilken typ av rörelse och vilken typ av slag som är optimalt för honom. Vissa som drabbas av olyckor spelar vidare med samma klubbor medan Lasse lärt sig spela med kortade klubbor, säger Anders Nilsson som menar att det praktiska ändå är den »lätta« delen.

Det psykologiska är tuffare.

–  Det handlar mycket om att personen som råkat ut för en olycka tänker: »Jag kan inte göra det jag gjorde förut. Jag kan inte längre slå min drive 230 meter (eller som i Lars fall 180 meter)«. Då får man försöka samtala och sätta realistiska mål för den nya situationen.

» Nu säger de jag spelar med att jag är bättre med en hand än två. Jag slår inte lika långt, men jag slår rakare. Det är sällan jag hamnar utanför fairway «

Lars har även varit på Peter Bäckboms PING-studio på Salem GK, för att göra en »custom fitting«.

– Lasse ska ha grafitskaft i alla klubbor för flex och rätt vikt, och vi har hittat rätt längd och balans nu. Det är mycket att hålla reda på när man testar nya klubbor, men det syns ju att han kan lira, säger PING:s Felix Alnefelt som gjorde testet med Lars.

– Golf är ju tillräckligt svårt som det är, så klart att man måste ta all hjälp som går att få. Jag blev direkt förtjust i drivern, en metalwood-9 och puttern. Ser fram emot att komma ut och göra gubbarna på Fågelbro avundsjuka, säger Lars.

Lars medger att det var lite jobbigt att få gå fram och nu slå ut från röd tee i stället för gul under de första rundorna efter olyckan.

– Nu säger de jag spelar med att jag är bättre med en hand än två. Jag slår inte lika långt, men jag slår rakare. Det är sällan jag hamnar utanför fairway.

Det svåraste, menar han, är närspelet, som kräver extrem finmotorik med en arm. Men oavsett hur långt, rakt eller precist han slår, och oavsett hur många poäng han skrapar ihop under sina rundor, så har han nu mer än någonsin förstått vilken terapeutisk betydelse golfen har för honom och hans välmående.

– På banan är jag alltid i total harmoni. Under en runda kan jag lösa tio problem som jag ska ta itu med. Senast jag var ute skissade jag ett helt hus i huvudet som jag ritade upp när jag kom hem. Det ska bli ett hus i Stockholms skärgård som ska smälta in och försvinna ut i naturen.

– Men framför allt så känner jag inte fantomsmärtorna i armen när jag är ute på golfbanan, vilket är helt fantastiskt. Det är som att jag hamnar i en parallell värld.

Mer om Lars Liedegren

Namn: Lars Liedegren.
Ålder: 81 år.
Familj: Frun Git och två vuxna barn.
Yrke/Gör: Inredningsarkitekt.
Bor: Östermalm och Fågelbro.
Rundor per år: 25.
Handicap: 36,4 (18-19, innan krokodilattacken).
Favoritbana: Fågelbro. »Det är ingen mästerskapsbana men den är vacker och välskött – och det är väldigt socialt. Det bjuds ofta hem på middagar då många bor nära banan.«

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Golfa! #3 2020